Rider föddes 19 juli 1994 i en kull med 7st valpar. Jag var egentligen ute efter en tigrerad hanvalp men längtan efter att få köpa en boxer NU var starkare.

Vi började omgående på valpkurs och därefter unghunds- och grundkurs.

Vid 1 års ålder var Rider en riktig vilde, vi åkte då på vårt första boxerläger och fick mycket hjälp med lydnadsträning. Därefter har vi varit på många olika sök- och lydnadsläger i alla de former och Rider har alltid varit lika pigg och alert.

Rider är friröntgad på höfter, knä och armbågar och  MUH testad.

Redan när jag köpte Rider hade jag bestämt mig för att träna och tävla men inte på vilket sätt. Vi började tävla lydnad och Rider har första pris i Elitklass lydnad. Man kan inte direkt påstå att karriären gått spikrakt uppåt. Inte pga otränad hund utan bla pga stress och mycket ensamträning, men under en period hade vi riktigt bra flyt.

Rider är också godkänd lägre sök och spår men pga skottberördhet fick brukstävlandet läggas ner, tyvärr för vi hade kommit en bra bit på väg.

Vi har också gått kurs och tränat agility som Rider tycker är underbart kul och rest runt på en hel del utställningar men blandat resultat. Rider var en positiv kille som också älskade att leka med sina brorsor, han var så glad och det riktigt spratt i kroppen på honom.

Pga av en allvarlig knäskada med operation, lång konvalecens och därefter fortsatt problem fick karriären läggas ner.

Den sista tiden var det mest stillsamma skogspromenader vi ägnade oss åt men ibland kom busboxern fram och då var det under en kort stund full fart framåt med stora grenstockar i munnen.

Idag har Rider på ett stilla och värdigt sätt fått somna in. I mina drömmar springer han på gröna ängar och leker med sina vänner.

Rider, Wizard, Jorma och jag har ägnat dagen åt lek i gröngräset och avslutade med en skogspromenad ner till en strand. Där badade och lekte vi för oss själva, Rider var sprudlande glad och full av boxerbus, den där glimten i ögonen kom fram, men vägen hem var desto tyngre både för honom och mig.

De sista minutrarna av hans liv här på jorden satt vi i gröngräset bara han och jag och så älsklingspipen förstås sen gick vi in till vår veterinär och Rider somnade i mina armar.

Att aldrig mer få se hans nötbruna ögon, få känna hans kalla nos mot min hud eller bara höra hans frustande kan göra mig galen att tänka på. Idag rinner mest tårarna när jag minns men jag vet att en dag kommer jag att skratta åt alla dråpliga tokigheter vi har varit med om Rider och jag.

RIDER DU FATTAS OSS
Strömstad 020624
Annelie, Wizard och Jorma